SNOWDROPS
mitt hjärta. jag förstår hur det måste kännas att komma hem om kvällarna till ett tomt och tyst hus. att minnas hur man kunde höra basen dåna från musiken tobbe spelade innan man ens svängt ned på vår gata. hur det alltid stod minst tjugo par skor i hallen som man var tvungen att hoppa över när man kom in och hur det alltid fanns röster som ekade mellan varje vägg och rum. jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att bo hemma på klövervägen utan dig och tobbe. jag kan tänka mig, men jag kan aldrig förstå. för jag har aldrig bott där utan er. och jag saknar det med. när jag ser bilder i mina gamla mappar och videoklipp där vi gör allt ifrån att dansa till ensamheten till att skratta åt tobbe som äter smeten av misslyckade kolakarameller ur en skål. jag saknar allt och jag vet att vi aldrig trodde att den här dagen skulle komma då huset inte skulle bestå av fem personer längre. men som jag sagt till dig förut så är det oundvikligt. vi skulle flyttat hemifrån förr eller senare och det kommer du också att göra. jag tycker inte om tanken av att du är ledsen för att vi inte bor kvar där. att du känner dig ensam. det är det sista jag vill i mitt liv. men om du tänker efter så var inte jag särskilt hel när jag bodde hemma. jag har aldrig varit så olycklig som de här senaste åren då jag bodde där. jag behövde komma därifrån mer än något annat. och kanske behövde tobbe det med, även om han kommer och hälsar på er oftare än vad jag gör. nu vet jag inte vart det här leder någonstans, jag ville bara säga att när du kommer hem om kvällarna och det är alldeles tomt, kom ihåg då att de tomma rummen bara är ett resultat på att vi faktiskt kan må bra och slå oss fria någonting vi mått dåligt över förut. och det kan du med. du kommer att förstå vad jag menar när du flyttat därifrån. och så vill jag tala om att jag älskar dig. mer än allt annat. om två veckor kommer jag till er ett par dagar. då sitter vi viid båtklubben och äta jordgubbar i solen.
