*

det är så konstigt. man mår så bra. tills det blir så att vi träffar några andra, ni blir helt andra personer, sådana personer som jag verkligen inte gillar. det är som att jag är osynlig för er helt plötsligt, som om att jag inte finns i era ögon längre. det känns så konstigt och samtidigt väldigt jobbigt. det känns inte som om att det är någon idé att ens försöka prata med er, jag är osynlig. känns inte som om jag finns ibland. det är som att, fan nej linn är med oss, vi måste lådsas som att vi inte är med henne, att hon bara hänger efter oss. varför? det är så konstigt. vad är felet?

" HEJ! skrek hon "
" HEJ! skrek den andre "
" du ska vi gå någonstans? "
" VAD GÖR DU LILLSKIT?! "
" hallå? ska vi gå till gårn? "
" VAD FAN SÄGER DU?! HAHA "
" hallå? lyssna, ska vi gå någonstans? "
tio minuter senare..
" ska vi gå nu? "
" va, sa du något? "

känns som att det inte är någon idé att ens försöka något längre. jag blir bara så irriterad på alla, jag hittar bara fel hos personer när jag är irriterad. jag har bara lust att slå på personen som förstör min vänskap med dom andra. hon och hennes kompis vill bara ha uppmärksamhet " hej kolla på mig, kolla vad bra jag är.. " osv. jag blir så less på sådana personer, dom kan lika gärna dö. fan vad jag hatar det här. jag blir sur på små saker, små saker som blir stora tillslut. det kan vara ifrån att hon är ful till att hon är jobbig, högljud, väldigt ful och skit ful..

kommer ihåg när jag var liten, en liten blondhårig flicka som sprang runt i lekparken, lekte med blommor och gungade så högt så jag nästan snurrade runt stången. solen lyste mellan syrenerna som var ljus lila och vita. jag kommer ihåg all glädje och skratt. det fanns aldrig en jobbig stund just då. jag hade en liten klubb vid lekparken som var uppe i en stor gran som man kunde klättra upp i. den hette nyckelpigan, bara dom som kunde klättra i träd fick vara med i klubben. underbara minnen, för underbara. jag skulle kunna göra vad som helst för att jag skulle kunna få tillbaka den tiden.
jag kommer ihåg när pappa hämtade mig från dagis en gång, pappa hade packat hela bilen med kläder, mat, ett tält, sovsäckar, liggunderlag och kuddar. vi åkte till båtklubben och tog våran röda kanot och padlade till ett ställe som heter björksten. jag låg på sovsäckar i kanoten. pappa satt där bak, mamma där fram och paddlade. jag låg ner så att jag såg pappa. han satt där i shorts, sina solbrillor, han paddlade så fort så att svetten rann, han öppnade en öl efter öl, han slog på vattenytan efter bromsar som bet honom överallt, vattnet skvette, hela kanoten gungade men ändå var det så underbart. solen brände mot huden och jag drack vatten direkt ut sjön. det var så underbart. när man äntligen kom fram så slog man upp tältet, tog bort alla kottar, tände en eld, tog på sig badkläderna och sprang ut i den härliga vattnet. på kvällen grillade man korv och marshmellows. sen satte jag mig alltid på berget och kollade ut över hela sjön, det var helt vindstilla och knäpptyst. UNDERBART. jag längtar till sommaren, till värmen och all glädje. 
kram