*

en bänkrad i en rastlös sen april
jag tittar över axeln och ser dig blinka till
jag kan få dig när du vill
en vind blåser skräp längs korridoren en sista gång
och du & jag håller andan och håller händer i språnget
det är inte så långt hem

än fanns det tusentals tårar kvar
och de var dina att ge vem som helst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken du har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
passerar vi deras gränser

minns du vår blodsed, våran lag
vårt dumma korståg mot en lika korkad stad
jag minns allt som naglarna mot glas
men du bara skrattar åt mig, förminskar allt till ett skämt
men jag ser på din ängsliga hållning, din jagade blick att det känns
att det är långt hem
snart finns det inga tårar kvar
de var våra att ge vem som helst
äntligen
de är de dyrbaraste smycken vi har
så be aldrig om ursäkt igen
äntligen
sätter du själv dina gränser

den där pojken jag aldrig kände
som gick på gator jag aldrig såg
och tänkte tankar jag aldrig tänkte
under ett tunt och flygigt hår
och alla känslor slog och sprängde
hela vardagen full med hål 
i en tid då inget hände 
i en stad som alltid sov
men älskling, vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små
ja, vi var alla en gång små

jag kastar stenar i mitt glashus
jag kastar pil i min kuvös
och så odlar jag min rädsla
ja, jag sår ständigt nya frön
och i mitt växthus är jag säker
där växer avund klar och grön
jag är livrädd för att leva
och jag är dödsrädd för att dö
men älskling, vi ska alla en gång dö
ja, vi ska alla en gång dö
ja, vi ska alla en gång dö

vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö
vi ska alla en gång dö